Lotta Schelin

I 14–15-årsåldern började smärtan göra sig påmind. Ryggsmärtor, långt ner i ryggen, som sakta började påverka vardagen.

– Det kom smygande när jag var 14–15. Jag kommer framför allt ihåg att det var kopplat till att man var iväg med stadslag och sånt, berättar Lotta och fortsätter. 


– Det var mer en molande värk än ett tvärstopp, men problematiskt nog för att inte kunna ignoreras. Sedan kom steget upp till damallsvenskan med Landvetter. Och med det en helt annan belastning. Lotta var liten till växten, spelade mot tjejer som var två-tre år äldre, men sedan drog hon iväg på längden.

– När man la på den här extra träningen så sa det bara stopp.

Vägen till rätt hjälp var lång och krokig. Och framförallt inte enkel för en ung tjej i ett system som inte riktigt var byggt för henne.

– Det fanns liksom inte forskning nog och man kanske inte hade den kunskapen som den här sortens problem krävde. Man fick liksom inte expertis på samma sätt för det, säger Lotta. Till slut hamnade hon tillsammans med sin mamma på Mölndals sjukhus. Röntgen togs. Sedan kom mötet med läkaren. Han kom in i rummet nonchalant. Kollade igenom bilderna snabbt. Hon konstaterade att hon skulle sluta spela fotboll.

– Det var lite för nonchalant och snabbt för mig. Det landade inte fullt ut.

Vägrade ge upp

För en 17-åring som nyss hade läst i tidningen att förbundskaptenen hade uppmärksammat henne, som spelade i damallsvenskan och som levde och andades fotboll, var beskedet otänkbart.

– Det fanns inte på världskartan att jag skulle sluta. Det kändes inte rimligt. Fotbollen var mitt liv.

– Jag hade inte gjort allt. Jag kände att jag inte kunde ge upp innan jag hade försökt och verkligen gett allt jag hade för att ta mig tillbaka. Den insikten blev vändpunkten. Inte fysiskt, inte än, men mentalt. Hon skulle fortsätta kämpa. Hitta rätt hjälp. Ge det allt hon hade.

– Jag måste ju verkligen skaffa mig de bästa förutsättningarna. Så att jag kände att jag åtminstone gjort det som krävs.

Månader gick. Lotta vilade, tränade styrka och kämpade för att ens få tag på rätt läkare. Runt december–januari kom hon äntligen till sjukgymnasten Jenny Sandberg. Det var annorlunda från första stund.

– Hon förstod mer att jag också hade varit i en växande fas. Hon skapade nog en tro i alla fall. Hon gav mig hopp. Jenny satte upp en plan: bygga upp muskulaturen kring bål, mage och rygg tillräckligt för att klara den belastning som fotbollen krävde. Varje kväll, 30 minuter framför TV:n. Samma övningar, om och om igen.

– Jag gjorde dem varje kväll. Jag ville verkligen ge det 110 procent. Hon motiverade mig till att tro på en återkomst till fotbollsplanen. Och det fungerade.

– Det var sjukt att det fungerade. Men också vilken tur att man hade drivet, både att göra jobbet, men också att man inte bara gav upp. Till slut stod hon på gräset igen.

– Så när man väl var på det där gräset, då var det optimal lycka.

“Det är ett mörkertal”

Men Lotta är tydlig med att hennes historia inte är självklar. Tvärtom oroar hon sig för alla de som inte har samma envishet och samma tur att hitta rätt hjälp.

– Det finns garanterat ett mörkertal. Hur många slutade i den fasen för att de drog förhastade slutsatser, eller för att ingen hade kunskap nog?

Hon lyfter också en strukturell orättvisa: på flick- och damsidan saknas ofta förutsättningarna som krävs för att unga spelare ska få rätt hjälp.

– Jag är lite rädd för att det är alldeles för många som hamnar i den situationen nu. Framför allt tänker jag på alla som går genom puberteten, de där åren är ju jättekritiska. Där behöver vi verkligen hålla ut lite till och bygga en muskulatur som klarar av belastningen.

“Sporten har format mig som person”

2016 stod Lotta Schelin i Rio de Janeiro med en OS-silvermedalj runt halsen. Men för henne handlar det inte bara om medaljen. Det handlar om allt som kom dessförinnan.

– Resan när man kollar tillbaka. OS i Rio 2016. Fantastisk. Men hur man tog sig dit, resan dessförinnan, jobbet, vilka man gjorde det tillsammans med. Det gick ju liksom inte av sig självt. Och kanske viktigast av allt: vad hade hänt om hon hade lyssnat på den där läkaren?

– För tusan vad mycket tråkigare. Jag fick ju leva min dröm. Passionen för sporten, strävan efter att vilja bli sitt bästa jag och nå den högsta prestationen, för laget, tillsammans med laget. Jag har aldrig riktigt gått dit och ställt mig den frågan, om jag hade slutat. Då hade man gått miste om allt det där.

– Sporten har format mig och utbildat mig i hur man är människa. Den har gett mig ett rättvisepatos och ett driv för att alla ska ha samma förutsättningar. Det har verkligen skapat mig som person.